Stockholms stadsarkiv : Gatubelysningen i Stockholm / Historik
  Historik - i stolpform TILLBAKA  
 
1697 - första kända åtgärderna för en ordnad ”lyshållning” av huvudstadens gator.
Riddarholmen och Staden (Gamla Stan) går först från facklor till ”lanternor på vissa distancer”.
1719 ”befalltes, att lycktor skulle uppsättas på Norrebro”.
Den första kungliga förordningen om allmän gatulyshållning utfärdades den 12 januari 1749, ”utprickning” av lycktor görs på karta över Stockholm.
Facklors bruk förbjöds allmänt i Stockholm 1725 och 1747 men bruket av facklor behölls länge bland annat av hovstaten.
Även om man länge höll fast vid det gamla så erkändes villigt fördelarna med gatubelysningens införande. ”Denna inrättning, som har till föremål att hindra wanart under betäckning af mörkret, framställer tillika en wacker anblick af en mindre illumination.”
Lyshållningstabellerna var upprättade efter tid på året och månskenets förmodade inträffande.
Enligt en kunglig förordning av 1749 ålåg det husägarna att hålla lyktor på sina hus. Kronan och staden ansvarade för sina fastigheter såsom enskilda fastighetsägare. Staden svarade även, på stadskassans bekostnad, för belysningen på öppna platser, på broar och i hamnarna.
Oljelyktornas tändning, släckning och skötsel ankom som tidigare sagts på husägarna. Straffpåföljder var att vänta om lyktorna var felaktiga eller förfallna, lyktglasen förmörkade av sot så att lyktan ej kunde ge fullkomligt sken och så vidare. Straffpåföljder drabbade dock sällan husägarna själva då dessa ofta överlät sina skyldigheter på annan person som vanligtvis tillhörde det nya yrket, Lykttändare. Gatlyktorna sköttes inte alltid till allmänhetens fulla belåtenhet. I Stockholms stadsarkiv finns anteckningsböcker bevarade som anger straff för enskilda lykttändares felaktiga skötsel och tändning av gatulyktorna.
Kungörelserna angående gatubelysningen upplästes från predikstolarna i stadens alla kyrkor, infördes i Stockholms Dagblad och anslogs på portarna av Rådhuset, Kastenhofs-Huset (Gustaf Adolfs torg) och Stadshuset vid Södermalms torg.
Trots möda nedlagd på sakens ordnande och alla bestämmelser så befann sig gatubelysningen ända in i 1800-talet i ett relativt dåligt skick. Så sent som 1824 så anmodades att man skulle vara försedd med handlykta om man nödvändigtvis var tvungen att ge sig ut på stadens gator mellan 23.00 – 05.00 under ”den mörka tiden” det vill säga 20 augusti-23 april (undantag vid månljus). År 1824 fanns det omkring 3500 lyktor uppsatta i staden och på malmarna. År 1824 var också året då gasbelysning i Stockholm för första gången kom på tal.
Vanligaste gatlykta (fäst på byggnader) vid tiden var det så kallade ”vargögat”. Vargögat var en lampa av enklaste slag med en i en hylsa fastsittande veke av sammanknippat garn. Dess lyshållning krävde en liten mängd olja och gav inte ett särskilt skarpt ljus.
Vintern 1827-28 sågs för första gången i Stockholm gatlyktor med argandsk lampa och reverber. Denna nyhet innebar en gatubelysningslykta försedd såväl med lampglas som med metallspeglar (reverber) vilka återkastade ljuset i bestämd riktning och omslöts av rymliga, hängande lyktor med botten av glas. Mitt över gatorna, på mellan husen spända järnstänger, sattes den nya typen av ljusspridare och samma lykta kunde sprida sitt sken åt fyra håll. Denna nya typ av gatubelysning gav en märkbar förbättring av lyshållningen i staden, även om det blev något dyrare.
1828 väcktes för första gången frågan om belysningskostnadens kostnad fördelning på stadens samtliga invånare och dess ordnande som en för dem alla gemensam sak. Detta vid ett sammanträde som magistraten på grund av en skrivelse rörande de nya dyrare, men betydligt bättre, argandska lyktorna.
Först år 1846 enades de olika församlingarnas husägare om lämpligheten av att göra gatulyshållningen till en för hela staden gemensam angelägenhet, även om inget beslut därom blev fattat. Året därpå hade fastighetsägarna inte längre beslutanderätten i frågan utan istället sockenstämmorna och sockenstämmonämnden.
År 1849 kom frågan slutligen till behandling, detta i samband med ett förslag att belysa hela stadens centrala församlingar med gas. Sockenstämmonämnden beslutade den 9 oktober 1850 att en förbättrad gatubelysning genom gas i löpande rör ”att bekostas av Stadens både fastighets- och icke fastighetsegare”.
Frågan om anläggandet av ett gasverk i huvudstaden vilade i många år och väcktes åter till liv i slutet av 1840-talet. Det allt större behovet av en förbättrad gatubelysning var den främsta anledningen.1853 anlades i Stockholm Klaragasverket, invid Klara sjö, som kunde förse gatubelysningsnätet med gas som drivmedel. I januari 1854 var gasbelysningen införd i Klara, Jakobs och Nikolai församlingar.
Gasverket anlades under åren 1852-53 av ett privat bolag, Gaslysningsaktiebolaget i Stockholm, som drev detta till den 1 juni 1884 då det inlöstes av Stockholms stad.


Den första gasbelysningen tändes på Norrbro den 18 december 1853.
Länge fanns det ett visst missnöje även med den nya gasbelysningen. Gasbrist och neddragning av ljusstyrkan gjorde att allmänheten kände sig missledd och klagade på bristande information och upplysning. Mest utbrett var dock missnöjet med inskränkningen av gasbelysningen till endast de centrala församlingarna. Vid denna tid var ännu ”vargögonen” den vanligaste typen av oljelyshållning i övriga delar av staden. De arganska, större och bättre, lyktorna var fortfarande relativt få. Genom ett kontrakt 1857 förband sig bolaget att utsträcka gatulysningen till de yttre församlingarna, enligt fastställd plan.
De behövliga utvidgningsarbetena tog sin början med den tredje gasklockan som uppfördes 1858. Vid lyshållningsterminens början 1860 var gaslysningen utsträckt såväl till alla i den fastställda planen bestämda delar av staden, som till Djurgården och Skeppsholmen.
Även om gaslysningen nu var utvidgad till stadens alla församlingar så fortsatte den offentliga oljebelysningen ännu en lång tid. Så sent som 1874 fanns de så kallade vargögonen ännu i bruk. Oljebelysningen förekom ända fram till 1940. En förbättring avseende ljusstyrkan skedde då Wilanders gasoljelampa kom i bruk 1866. År 1895 ändrades de till fotogenlampor som blev den definitiva formen. En stor nyhet som för lång tid gjorde gasljuset konkurrenskraftigt var Auers glödljus, först infört på Norrbro och Jakobsgatan 1893. Några år senare var nyheten helt genomförd i gatubelysningen.


Elektriciteten gjorde sitt intåg på området 1881, då Norrbro fick fungera som experimentplats, senare följt av Skeppsbron och Karlavägen.
De starka bågljuslamporna var dyra i drift och svåra att sköta. Dessa ersattes med gasglödljus 1898. Försök gjordes också med glödlampor men koltrådslampan var inte lämplig som utomhusbelysning. Båglampan återinfördes 1904 och fanns kvar fram till 1920. Elektricitetens genombrott i gatubelysningen kom med metalltrådslampan. Denna användes vid ett första prov på Regeringsgatan 1909 och framgången var omedelbar. De följande åren elektrifierades alla affärsgator i city och 1926 passerade den elektriska belysningen gasbelysningen på gatorna; den sista gaslyktan släcktes (troligen i Enskede) 1941-42.
I alla tider har belysningen på broar och viktiga öppna platser i centrum ägnats stor omsorg. Elektricitetsverkets anlitade sina egna arkitekter Ferdinand Boberg (Slussen 1909) och Gustaf de Frumerie (Norrbro och Norrmalmstorg samma år) för formgivning av stolpar till bågljusarmaturer. Arkitekt Agi Lindegren fick motsvarande uppdrag för Vasabron 1911.
Med tilltagande trafikintensitet under den senare delen av 1900-talet steg kraven på belysning och nu infördes urladdningslampor av olika typer. Dessa gav större ljusutbyte vid samma effekt. Senare följde nya tekniska lösningar som svar på ökade krav på belysning i staden. Under 1980-talet utvecklades till exempel kvicksilver- och natriumlamporna för bättre miljöanpassning av ljustypen.
De första gaslyktorna tändes kring årsskiftet 1853 - 1854. Gasglödljus (Auers C-brännare) från 1899. Elektriska båglampor1904-1920. Vacuumglödlampor 1909-1926. Gasfyllda glödlampor från 1919 (enligt diagram på glasnegativ: Stockholms elektricitetsverk 1931 ”Stockholms offentliga belysning från år 1890”).
 
Källor:
Hallert, Björn: Ljus kraft värme. 100 år med el i Stockholm. Stockholmsmonografier 62:V, 1992.
Höjer, T: Sockenstämmor och kommunförvaltning i Stockholm fram till 1864. Monografier utgivna av Stockholms kommunalförvaltning 29. Stockholm 1967.
Stockholms belysning, andra upplagan, Stockholm 1903 (utgiven med anledning av Gasverkets femtioåriga tillvaro).
Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt hänseende. Sammandrag av Kammarrätts-Rådet P.R. Ferlins arbete med samma titel av P.G. Berg. Stockholm P.G. Berg, 1859.
  TILLBAKA