Gustaf Emanuel Beskow föddes den 25 februari 1834 på Örby säteri i Brännkyrka socken och avled den 11 april 1899 i Stockholm

    Han var son till häradshövdingen Fritz Beskow och Augusta Wilhelmina Beskow, född Moll. Farfadern var ägare till Ljusneverkens bruk och Örby säteri. Släkten Beskow invandrade på 1700-talet från Stralsund. Sina skolår tillbringade han i Klara Trivialskola och Stockholms gymnasium. Efter avlagd teologisk examen 1857 vid Uppsala universitet och prästvigningen 1859 tjänstgjorde han som pastorsadjunkt vid olika stockholmsförsamlingar.

    Han tillhörde den lågkyrkliga läsarkretsen, en väckelserörelse som fick epitetet Högreståndsläseriet på grund av sin starka ställning bland de högre samhällsskikten. Som e. o. hovpredikant från 1879 och ordinarie från 1898 kom Gustaf Emanuel Beskow att stå hovet nära. Åren 1888-1890 var han ledamot av andra kammaren.

    Gustaf Emanuel Beskow förtjänar att framför allt ihågkommas för två ting; dels för att han 1867 grundade privatskolan, som bar hans namn och i vars ledning han förblev till 1882, dels för att han gick i spetsen för uppförandet av Blasieholmskyrkan, som stod färdig 1868, formellt ett annex till Jakobs församling men i praktiken en fri och obunden kyrka.
Källor:
LEFVNADSMINNEN, G.E Beskow
BESKOWSKA SKOLAN
kort historik, Lars Wikström,
SVENSKT BIOGRAFISKT LEXIKON
 

    I Carl Svedelius bok ”Vår skola som vi minns den” har forna elever berättat sina minnen från skoltiden.

    Beskows allvar, sprungen ur hans kristna tro gick ingen förbi ej heller att han var genomsyrad av glädje. En elev minns med vilken glädje han en gång gick i sin bruna vinteröverrock knäppt ända upp från klassrum till klassrum och meddelade den glada nyheten - I dag gossar, får ni skridskolov efter frukostrasten.

    ”Salvelsefullhet och surmulenhet” var bannlysta på hans lektioner. Något skoj förekom aldrig men de blev därför icke tråkiga. Och fastän han höll sträng ordning kunde han vara den förste att själv bryta den.
 

   

    Så t. ex. när brandkårens signaler hördes och de röda vagnarna dragna av galopperande hästar, kom i rasande fart utför Malmskillnadsgatan, då var han genast framme vid fönstret och ropade: - Opp med er pojkar, varpå alla rusade från sina bänkar för att njuta av skådespelet.

    Han fordrade att läxorna skulle kunnas perfekt. Vid studentexamen fick också beskowiterna beröm av censorerna för sin goda kristendomskunskap.

  Källa: Carl Svedelius, VÅR SKOLA SOM VI MINNS DEN
NÄSTA  
 
© Stockholms stadsarkiv | Utställningen sammanställd av Margareta Andersson
STARTSIDA FRAMÅT BAKÅT